Kvarka

(rejäl förkylning)

Det finns alltid en risk för kvarka och det gäller att man lär sig leva med det om man inte vill känna sig isolerad med sin häst. Kort sammanfattning är att Kvarka smittar via slem och för att förhindra att sin häst blir smittad så tänk på följande:

1. Beta inte hästen där det finns risk att främmande hästar har betat

2. Dela inte vattenhink, träns, borstar mm med hästar från annat stall.

3. Låt inte hästar nosa på varandra

4. Klappa inte på andras hästar och låt inte andra klappa på din häst

Gör du ovanstående saker så har du gör du vad du kan för att förhindra smittspridning och risken elimneras att drabbas av kvarka.

 

EXTRA FÖRSIKTIGHETSÅTGÄRDER STALL HAMRA 1 maj

Toalett finns i cafet för besökare, stallets toalett används inte av gäster pga den ökade smittrisken.

Vägen förbi stallets hästar är denna gång avstängd pga den ökade smittrisken.  

 

Här nedanför kan du förkovra dig ytterligare i sjukdomen.

Förekomst

Kvarka är en sedan länge känd smittsam hästsjukdom. Sjukdomen beskrevs i en lärobok av Jordanus Ruffus redan år 1251.

Utbrott av kvarka sker årligen hos hästar i Sverige och övriga världen. Under tioårsperioden 2005-2014 anmäldes i snitt 53 stall med utbrott av konstaterad kvarka per år i Sverige. Bara den först diagnostiserade hästen i ett stall anmäls som ett utbrott. Ett utbrott kan alltså omfatta flera insjuknade hästar.

Prover som kommer in till SVA och är positiva för kvarka visas på vår Karta över positiva kvarkaprover som uppdateras dagligen. Misstänkta och konstaterade fall av kvarka som rapporterats till länsveterinärer presenteras i Smittoinfo på Svensk Travsports webbplats. Det kan förekomma ett mörkertal utöver dessa rapporter, eftersom några hästar med kvarka kanske inte veterinärundersöks. När stallar som listats på Smittoinfo senare förklaras fria från kvarka brukar ingen särskild information om detta läggas ut.

Symtom

Klassisk symtombild för kvarka är:

• Hög feber (>39º C) 24-48 timmar innan hosta och näsflöde uppträder.

• Näsflöde, ofta varigt, men kan vara tunt och genomskinligt i början (kan då förväxlas med virusinfektion).

• Svullna lymfknutor i huvud/halsregionen med bölder som kan spricka upp till exempel mellan ganascherna.

• Förträngningar i övre luftvägarna kan orsaka sväljningssvårigheter och även missljud vid andning och i svåra sjukdomsfall även andningssvårigheter, vilket kan kräva trakeotomi.

Sjukdomen kan också förlöpa med betydligt lindrigare symtom, till exempel enbart näsflöde eller hosta utan hög feber. Äldre hästar visar ofta mildare och kortvarigare symtom än unga. Många gånger kvarstår kvarkainfektionen i hästens luftsäckar utan att några tydliga symtom ses utåt.

Några av de allvarliga följdsjukdomar som kan förekomma vid kvarka är: 

• Lunginflammation (pneumoni) och lungsäcksinflammation (pleurit).
• ”Kastad kvarka”, spridning av bölder i kroppen, exempelvis till lungor, tarmkrös, lever, mjälte, hjärna med mera.
• Anasarka (purpura hemorrhagica) en immunmedierad blodkärlsinflammation (vaskulit) som orsakar kraftig vätskeansamling i kroppen. 
• Immunmedierad myosit (muskelinflammation).

Smittämne

Kvarka orsakas av en betahemolyserande streptokock, Streptococcus (S.) equi subspecies equi, i dagligt tal kallad endast S. equi.

Även en annan streptokock, S.equi subspecies zooepidemicus, ofta benämnd S. zooepidemicus, kan ibland orsaka övre luftvägsinfektion med liknande symtom som kvarka. S. zooepidemicus förekommer dock ofta hos friska hästar i lågt antal i näsa och svalg utan att orsaka sjukdom.

Smittvägar

Kvarka är en mycket smittsam sjukdom. Kvarkabakterien förekommer i nässekret, svalg och bölder hos smittade hästar. Gemensamma vattenhoar i hagar kan ofta vara ordentligt kontaminerade. Smitta kan även ske via travselar, sadlar, träns och människor om bakterier finns på kläder eller otvättade händer.

Bakterien utsöndras via nosen från den insjuknande hästen 24-48 timmar efter första febertoppen. Hästar som inte längre har synliga symtom kan ändå utsöndra S. equi ytterligare två till tre veckor eller i vissa fall ännu längre. Modern forskning visar att kvarka sprids även via sådana symtomlösa smittbärare. Hos dessa lever bakterien vidare i luftsäckar eller bihålor och utsöndras intermittent till omgivningen.

Patogenes

Inkubationstiden är 3-14 dagar. Kvarkabakterien kommer in i kroppen genom hästens mun eller nos och fäster på slemhinnan, penetrerar cellerna och sprids snabbt till lymfvävnaden i övre luftvägarna. Bölder i lymfknutorna bildas så småningom och utsöndring av bakterier till näshålan sker. I början kan det därför vara svårt att detektera bakterier med ett nässvabbprov, men chansen ökar 24-48 timmar efter första febertoppen. Infektionen sprids ofta till luftsäckarna. I vissa fall bildas "stenar", så kallade konkrement, i luftsäckarna. Ibland sprids bakterien via blodet eller lymfan i kroppen och infekterar andra organ, så kallad kastad kvarka.

S. equi är försedd med en kapsel av hyaluronsyra och vissa protein som hindrar hästens immunsystem att identifiera och döda den. Dessutom innehåller kvarkabakterien enzymer som skadar vävnaden och leder till bildning av bölder.

Diagnos

En tentativ diagnos om kvarka kan ställas på kliniska symtom och konfirmeras med påvisande av bakterien. Kvarka är anmälningspliktigt redan vid klinisk misstanke. 

Vid misstanke om kvarka rekommenderas kvarka-PCR framför enbart odling, på grund av betydligt högre sensitivitet (färre falskt negativa prover). Kvarka-PCR detekterar och skiljer ut S. equi och S. zooepidemicus. Metoden spårar smittämnenas arvsmassa. Kvarka-PCR kan kombineras med bakterieodling. Vid direkt-PCR på SVA går svar ut samma dag eller dagen efter. Om insänt prov inte är nässvabb utfört med ESwab eller sköljprov odlas provet dag ett och tas vidare till PCR från odlingsplattan dag två.

Kvarkabakterien är i en del fall svår att isolera från den sjuka eller misstänkt infekterade hästen. Om hästen trots negativt provsvar från laboratoriet visar kvarkaliknande symtom med smittspridning till andra hästar, kan kvarka därför inte uteslutas. Utbrottet bör då hanteras som kvarka, med isolering av stallet.

Serologi med påvisande av antikroppar mot S. equi i serum kan också användas i utredningar, till exempel vid screening av nytillkomna hästar, misstänkt exponerade hästar eller kroniska smittbärare samt vid utredning av anasarka och andra komplikationer till kvarka. De flesta hästar som exponerats för kvarkasmitta bildar antikroppar i blodet (serokonverterar) under en tid, men inte alla. Ibland kvarstår antikropparna en tid efter att bakterierna försvunnit. Ibland kvarstår istället bakterien utan att antikroppar kan påvisas. Därför kan olika undersökningar behöva komplettera varandra.
En positiv antikroppstiter betyder alltid att hästen träffat på kvarkabakterien, och det kan betyda att smittan är kvar i kroppen och bör kompletteras med bakteriologisk undersökning. Två negativa provsvar med 10-14 dagars mellanrum betyder i de flesta fall att ingen aktiv smitta pågår. Vid utredning om smitta har förekommit i en besättning rekommenderas att provta flera individer, för att undkomma risken att en enstaka häst eventuellt inte bildat de antikroppar som detekteras.

Differentialdiagnoser till kvarka är framförallt luftvägsviroser såsom influensa, herpesvirus (abortvirus) och rhinitvirus. Bakteriell bihåleinflammation (sinuit) kan i vissa fall ge liknande symtom, men oftast med enkelsidigt näsflöde. Andra bakterier som också kan orsaka symtom från luftvägarna är olika Actinobacillus spp och Bordetella bronchiseptica, då ofta sekundärt till viroser eller annat som sätter ner hästens immunförsvar. Bronkit och bronkiolit orsakad av överkänslighet/allergi kan ge hosta och näsflöde men aldrig feber. Hos föl kan man även tänka på rodokockinfektion, ”vanliga” streptokocker (S. zooepidemicus) samt hosta framkallad av spolmaskinfektion.

Vid komplikationer till kvarka är diagnostiken svårare och beror på lokalisation. Invärtes bölder vid kastad kvarka kan till exempel ge anemi, låggradig feber som svarar på penicillin, förhöjda blodvärden av fibrinogen och globuliner. Vid anasarka ses symtom på vaskulit och en hudbiopsi med leukocytokastisk vaskulit är typisk.